Τρίτη, 20 Σεπτεμβρίου 2011

Kajsa Ekis Ekman: När eurokostymen inte passar

Publicerad 2011-08-08


Foto: Lefteris Pitarakis Demonstrationer på Syntagmatorget i Aten där det hålls möten varje kväll.
Hur skulle vi känna om allt vi ägde såldes för att betala tillbaka lån vi aldrig sett röken av? Om våra löner halverades och pengarna gick direkt till utländska banker? Och om vi, när vi förberedde oss för att leva på existensminimum, till råga på allt kallades lata och bortskämda? Om man sätter sig in i detta kan man få en aning om hur det känns att vara grek just nu.
Jag har just kommit tillbaka från Grekland. Över ett land i kris vilar en särskild stämning. En glåmighet och hopplöshet, blandat med det euforiska politiska uppvaknande som följer på stora händelser. Varje enskild individs dåliga lön och problem med räkningarna har med ens blivit en del av ett politiskt sammanhang. Vissa talar om att migrera. Andra om att störta regeringen. En obligatorisk gasmask hänger i många hem, som minne av protesterna den 28 – 29 juni då parlamentet röstade igenom sparpaketet. Jag tror aldrig jag förut har varit i ett land där alla, precis alla jag träffar, är eniga. Arga på euron, på Tyskland, på den egna regeringen och på sig själva som röstat fram den. Efter en vecka i Aten kan jag säga att om jag vore grek, skulle jag också vara rasande.
Det vi har fått veta om Grekland i svenska tidningar har ungefär gått ut på att grekerna jobbar för lite och får för bra betalt. Vår finansminister Anders Borg har sagt att de ”går i pension vid 40 års ålder”. I DN:s ”Frågor och svar om Grekland” 17/6 kunde man läsa att lönerna ”har stigit enormt.” Tysklands förbundskansler Angela Merkel har uppmanat grekerna att arbeta hårdare och inte semestra så mycket. Allt detta kryddat med det sedvanliga snacket om en för stor och ineffektiv stat. Nu ska EU rycka in och låna dem ännu mer pengar, det borde väl få ordning på saker, så varför klagar de?
Vilken sorglig soppa av desinformation! Och vilken sorglig brist på solidaritet med ett land som vi nu borde stötta! Grekerna arbetar mest i Europa – 42 timmar i veckan enligt Eurostat, EU:s statistikkontor. Medelinkomsten är 803 euro. Den faktiska pensionsåldern är inte 40 år, som Anders Borg påstår, utan 61,4 år.
Det handlar alltså om ett av Europas mest hårt arbetande och lägst betalda folk. Men det är ett land som är beroende av turismen, utan någon stor egen produktion. Och det är ett land med ett brutet samhällskontrakt. Där människor inte litar på staten och där staten inte förser medborgarna med grundläggande samhällsservice. Och som, till råga på allt, befinner sig i eurons grepp.
Man kan jämföra valutor med klädesplagg. Varje land har tidigare haft det klädesplagg som passat det. Länderna har kunnat sy in och lägga ut det efter behov. Till exempel devalvera vid kris, eller höja och sänka räntan efter behov.
Men när euron infördes skulle alla länder med ens ta på sig samma kläder. Det var bara det att måtten syddes för att passa vissa länder – som Tyskland och Frankrike. För andra länder, som Grekland, passar kostymen dåligt.
Grekland har i årtionden styrts av två ”dynastier” – konservativa Nea Dimokratia och socialdemokratiska Pasok, med varsin familj i spetsen. Båda regeringarna har tagit stora lån, men få vet vart pengarna har tagit vägen. Mycket har försvunnit i korruption och tvivelaktiga upphandlingar. Det sägs att en väg kostar betydligt mycket mer att bygga i Grekland än i övriga EU, eftersom så många mellanhänder ska ha sitt. Folk vill inte betala skatt eftersom de inte får något tillbaka. En stor del av skattepengarna går till att upprätthålla en byråkrati som verkar existera mest för sin egen skull. Samtidigt blir de viktiga samhällsfunktionerna lidande. Hos doktorn måste man betala mutor för att bli behandlad, och för att klara sin examen måste grekiska elever ta privatlektioner. Och så kom finanskrisen 2008. Grekland, beroende av turismen, drabbades extra hårt.
I vanliga fall skulle regeringen här kunna devalvera valutan för att komma ut ur krisen. Men sedan euron infördes är detta omöjligt. Grekland är fast i kostymen och får inte ta av sig den. Då går den sönder – och detta får inte hända, eftersom de andra euroländerna också har den på sig. Hellre väljer man att skära i bäraren.
Detta kallas ”intern devalvering” och betyder helt enkelt att i stället för att sänka valutans värde skär man ner på folket. På uppmaning av EU, Internationella valutafonden (IMF) och Europeiska centralbanken har grekiska byråkrater nu lagt fram en plan. Lönerna ska pressas ner och stora delar av landet ska privatiseras. Stränder, flygplatser, motorvägar och hälften av alla statliga bolag ska nu säljas ut. På Syntagmatorget i Aten går ett rykte om att Akropolis ska köpas upp av ett tyskt företag.
Jag bor hemma hos några ungdomar som tillhör ”generation 700 euro”. Snart kommer de att förvandlas till ”generation 500 euro”. De är i min ålder – 30 år och över – inte ungdomar egentligen, men de känns som ungdomar eftersom de fortfarande undrar vad de ska göra i framtiden. Ingen har barn, det är liksom otänkbart. De är utbildade, har gått flera år på universitetet, men tar ströjobb som bröllopsdekoratörer. Det säkraste sättet att få ett fast jobb har varit inom staten, men detta kommer nu att förändras. Situationen är inte helt obekant; så är det för vår generation överallt i Europa. Bara att i Grekland pressas löntagarna nu ner till bristningsgränsen, med krisen som ursäkt.
På Syntagmatorget hålls möten varje kväll. När jag kommer dit i mitten på juli har entusiasmen lagt sig lite. Deltagarna räknas inte längre i tusental, utan hundratal. Vem som helst får tala och ämnena växlar: från förslag på att alla ska strejka till uppmaningar om att inte stjäla från dem som tältar på torget. Vissa återkommande grekiska ord fastnar i mitt huvud. Ett av dem är Ismerinos. Det betyder Ecuador. Ecuadors president Rafael Correa är en stor hjälte här på torget. Tre fjärdedelar av grekerna vill att Grekland ska följa Ecuadors och Argentinas exempel: att inställa betalningarna. En av fyra vill lämna euron. Det man måste förstå är att grekerna inte är arga över ett nödvändigt ont – utan över ett onödigt ont.
Sparpaketet handlar inte om att lösa en kris, utan om att tvinga landet djupare in i krisen. I stället för att satsa på landet, skapa någon produktion som inte beror av turismen, bygga ut välfärden och få folk att tro på framtiden skär man ned. IMF, ökänt för sina härjningar i tredje världen, fick packa ihop och ge sig iväg från Latinamerika. Nu äter den på Europas kanter. Ska vi acceptera det?

1 σχόλιο:

  1. A very very big thank you ms Ekman who understand what is happening in our country even though you stayed so little time ... I hope that your fellow citizens to form a different opinion about us, not our ridicule because we are neither lazy nor cur as THEY consider...

    Giorgos Kourantos

    ΑπάντησηΔιαγραφή